Efter två tre lugna dagar på stranden var det dags för vår första större utflykt. Den ledde oss till sevärdheten nr 1 – till vulkanen Teide. Med 3718 är vulkanen inte bara högsta punkten på Teneriffa utan i hela Spanien. Och därifrån har man en gigantisk utsikt över hela ön, beroende på var man står. Det ville vi såklart uppleva! Och hur ofta får man möjligheten att stå på ett sånt högt berg och tittar ner på världen?
Att gå till fots var dock inget alternativ för oss, för det har vi för lite vandringserfarenhet. Istället planerade vi för en liten roadtrip som skulle ta oss till linbanestationen vid Teide. Eftersom vi på något sett missade avfarten till Teide fick vi ser lite mer av regionen än vi hade planerat …
Men efter den lite krångliga starten på vår roadtrip blev det väldigt fint. Vi åkte uppför på idylliska små vägar, bort från turistorten och motorvägen. Den lilla vägen slingrade sig uppför berget i många trånga kurvor, genom små byar, förbi branta bergväggar, blomstrande kaktusar och grönt lysande pinjeträd.
Jag hade gärna stannat flera gånger för att fota de sandfärgade stenväggarna som bildade en fin kontrast med de gröna träden, men tyvärr fanns det inte många möjligheter för att stanna. Så jag försökte suga upp den fina vyn så gott jag kunde. Den kurviga vägen krävde nämligen hela min uppmärksamhet, inte minst för att det alltid fanns en avgrund på ena sidan.
Till slut kom vi över sista kullen och omgivningen såg plötsligen radikalt annorlunda ut. Inga fler grönskande pinjeträd eller kaktusar i blom, istället syntes ett jätte stort, kalt månlandskap. Bruna och gråa färgnyanser som bara ibland byttes av med små gröna eller gula färgstänk.
Vi hade inte svårt att förstår varför flera filmer hade spelats in här som handlade om livet på andra planeter – vi kändes oss själva som i en annan värld. En värld som inte direkt var vacker utan kal, skrovlig och nästan fientlig, men ändå imponerande. Det är inte svårt att förstå att det var otroliga naturkrafter som formade detta landskap.
Även om vi redan hade sett en skymt av Teide från stranden så var det här första gången vi kunde beundra den närmare.
Nu ville vi inte dra ut på det längre och åkte snabbt till linbanestationen. Där fick vi stå i kö en stund eftersom vi inte hade bokat biljetterna i förväg. Det kom och gick flera gondoler innan vi fick kliva på. Jonas är ingen fan av höjder, men färden upp till bergstationen gick bra trots att vi stod i mitten av gondolen där vi inte kunde hålla i oss någonstans. Det var i alla fall en möjlighet att prata och skratta lite med tyska paret bredvid oss som precis som vi hade svårt att hålla sig upprätt när gondolen gungade hårt vid varje gång en mast passerades.
Uppe på berget var det betydligt varmare än de 7 grader som lovades nere vid stationen. Vi hade extra valt en dag med fint väder för den här utflykten och om man bortser från några små moln på havet så var sikten väldigt bra.Vi stod kvar en stund och njöt av utsikten ända ner till havet innan vi påbörjade vår lilla vandring till en av utsiktspunkterna.
Vägen dit var inte lång, men vi fick inse ganska snabbt att det skulle bli krävande ändå eftersom vi inte alls var vana till såna höjder. Trots att det bara gick lätt upp- och nedför så kände vi av den tunna luften direkt. Hjärtat klappade, huvudet värkte lite och vi flåsade – allting bara lätt men kännbart. Men vi hade ju gott om tid så vi stannade eller satte oss längs vägen så ofta vi kände för och tog tillfällen i akt att beundra den märkliga omgivningen. Vi var inte själva på stigen, det var fler turister som slingrade sig åt båda håll. Vi hörde många olika språk, men framför allt mycket tyska.
Efter en stund kom vi fram till utsiktspunkten Mirador de la Fortaleza. Därifrån hade man en fantastisk utsikt över nordöstra delen av ön som skiljer sig från den kala, torra sydliga delen av ön genom sina djupa, gröna skogar. Ett djupt hängande moln tryckte sig uppför kusten – någonting som tydligen händer ofta vid norra kusten som vi skulle märka under en senare utflykt.
Vi tog en liten rast här vid utsiktsplatsen och njöt av den fina vyn. Samtidigt kunde vi se flera tappra vandrare som kämpade sig uppför sista biten till toppen. Den stigen får man bara gå när man har registrerad sig i förväg och det rekommenderas bara för vana vandrare. Längre upp blir nämligen luften ännu tunnare och svavellukten försvarar andningen. På vår stig hade vi inte samma problem, men när vi senare gick en stig åt andra hållet kunde vi också känna av svavellukten.
När vi kände oss nöjda med alla impressioner åkte vi ner med gondolen igen. Denna gång med fönsterplats, så vi kunde njuta av den milslånga utsikten mot havet.
Även om biljetterna till linbanan var rätt dyra så var vi ändå glada att vi gjorde utflykten. Utsikten och sceneriet var verkligen storartade. Även på hemvägen fick jag lov att parkera bilen och kasta mig ut med kameran flera gånga för att fota fler vidunderliga vyer.
Vi hade inte bara tur med vädret utan också med årstiden. Vi reste till Teneriffa i rätt tid för att kunna se jättesnokörten i blom, en växt som blir manshög och högre och som är räckt med otaliga små röda blommor – väldigt imponerande!
Den här växten var ungefär så stor som jag. På engelska heter blomman förresten juvelernas torn, ett namn som passar mycket bättre, tycker jag.
Efter den spännande dagsutflykten till Teide unnade vi oss en mysig dag vid Alcalás stränder igen där vi badade, läste och kopplade av tillsammans.
Två dagar senare gav i oss ut på nästa äventyret för att vandra i Helvetesravinen som fann i grannbyn. Låter farligt? Det var det faktiskt! So snart jag har ställt ihop bilderna kommer jag skriver lite mer om det.