Bland björnar och vargar

Vad gör man när man får besök från andra sidan jorden i slutet av april, när Dalarna visar upp sin fulaste sida? Sorgliga, gråa snörester, kala träd och gulbrunt gräs från fjolåret är inte en vy man önskar sina besökare. Men visst, de kom ju framför allt för att träffa bebisen. Och åtminstone den levererade mycket fint för ögat…

Mattis är redan åtta veckor gammal och växer dagligen. Han utvecklar en egen vilja och kan bestämt kommunicera att han inte vill att maten dröjer för länge när han är hungrig. Men vad gör det när han samtidigt har världens lenaste händer och fötter och tittar upp mot en med stora ögon när man har honom i famnen? Än så länge har han också charmat alla besökare och bryr sig inte vem som bär runt honom. En riktigt fin liten bebis!

Och inte bara det, Mattis var – precis som våra besökare, min bror Arne och hans flickvän som har rest hit ända från Singapore – sugen på utflykt. Men naturen visade sig som sagt från en icke-fotogen sida och skogsstigarna var fortfarande gömda under snön, så bi bestämde oss för det självklara alternativet – björnparken i Orsa.

Björnparken – eller snarare sagt Rovdjursparken – ligger några kilometer norr om Orsa på berget. Där finns även skidorten Orsa Grönklitt där vi ibland åker längd på vintrarna och vår favoritfäbod Fryksås. Men den skippade vi idag till förmånen av björnarna.

Jag har besökt björnparken för några år sedan med min äldre bror Dominik, då mitt på sommaren. Som jag kommer ihåg var det en varm och solig dag och många djur gömde sig i svala skuggan. Det var lite annorlunda den här gången. Jag fick tipset av en djurskötare som har jobbat där tidigare att april är en perfekt tid för att besöka parken, eftersom många av djuren är speciellt aktiva då efter vinters ide. På det sättet syns de mycket bättre. Och så var det!

Vi gick moturs genom parken och hälsade först på vargarna. De visade sig från sin bästa sida och gick förbi oss flera gånger och stannade på strategiskt utvalda ställen för att posera lite för oss.

Fantastiska djur! Men definitivt djur jag hellre besöker i en djurpark än att möta i fria naturen. En björn däremot skulle jag gärna vilja se ute i vildmarken någon gång – men helst med säkert avstånd såklart. Men på sistone har jag inte ens sett älgar, bara rådjur, vilket inte alls är svårt.

Björnar finns det gott om i rovdjursparken – framför allt brunbjörn, men även en enorm kodiakbjörn och tre isbjörnar. Vi såg dock inga av dem från utsiktspunktarna, så jag kunde bara betrakta och fota dem genom staketet, vilket inte är så lätt. Några av björnarna var på bra humör och showade loss för oss (vilket jag tyvärr inte fångade på kamera). Kodiakbjörnen, som delar hägn med en brunbjörn, kämpade lekfullt med sin kompis och båda verkade ha riktigt kul – de brydde sig inte alls om att vi stod bara några meter ifrån de på andra sidan staketet och tittade på. I flera minuter kunde vi njuta av showen innan de drog vidare. Isbjörnarna var lite latare och vilade i solen, men i hägnet bredvid fanns det en brunbjörnhona med sina tre ungar. De lekte med varandra och björnungarna var supersöta när de tafsade och rullade genom snön.

Innan vi tittade på dem gick vi dock först upp till högsta punkten i djurparken – Tiger Mountain. Även här fanns det söta djurbebisar att titta på. I tigerhuset lekte två tigerungar med ett rep när vi kom medans tigermamman låg en bit i från och tittade på. Tigerbebisarna var ljuvliga och otroligt söta, men mamman fick oss nästan att gapa eftersom hon har gigantiskt stor. Väldigt imponerande!

Sibiriska tigrar är de största kattdjur i hela världen. Det var inte svårt att tro när man såg henne! Tigerpappan, som var ute i hägnet, var inte lika stor, har de andra berättat för mig. Själv såg jag honom inte, eftersom min egen lilla avkomma blev hungrig som en tigerunge. Eftersom det var rätt kyligt ute, fick jag ställa mig i förrummet till hissen och amma honom ståendes. Spännande för mig – inte bara för att det fanns tre tigrar på andra sidan väggen. Men jag fick i alla fall njuta av en underbar utsikt under tiden.

Härifrån kan man nämligen inte bara beundra vilda, vackra djur utan även en hänförande vy över Dalarnas gigantiska skogar. Här omkring ligger även vår familjeskog som varje år ger oss svampar, lingon, julgranar och ibland även hjortron. Det kallar jag en bra skog!

Efter vår besök hos tigrarna var det leopardernas tur. Djurparken har både snöleoparder och persiska leoparder. Vi fick se en av varje. Snöleoparden var djupt avslappnad och vilade i solen, men hans persiska kompis var i full fart och poserade vant för oss.

Efter det kom vi till min personliga höjdpunkt. Vid förra besöket hade vi nämligen ingen tur vad som gäller lodjur och järv, de gömde sig för bra. Och inte ens Jonas eller Melker lyckades se järven när de var i parken, så vi började skämta att de roliga små filurer inte fanns på riktigt, i alla fall inte i rovdjursparken i Orsa. Eftersom hägnet är så stort, hade det säkert räckt att ställa upp ett skylt med information om att det finns en järv därinne, för att få turisterna – inkluderat oss – att tro på det.

Lodjuren gömde sig bland träden även denna gång, men järvarna var inte bara aktiva, de blev även matade när vi kom förbi.

Eftersom vi var de enda besökare som hade vägarna förbi just då, fick vi ett exklusivt litet föredrag om järvar på engelska, så jag behövde inte ens tolka. Bra service!

Båda järvar, en hane och en hona, mumsade i sig fisk framför våra ögon medans vi fick veta att de trots sin ringa storlek ibland jagar renar på vintern (de förföljer de genom snön tills renarna blir trötta) och att de parar sig på våren, men embryot börjar inte växa på flera månader utan ligger på standby till hösten. Det sistnämnda är även anledningen varför båda djur delade hägn just nu, de ska nämligen para sig! Så vem vet, nästa år går det kanske att beundra små järvbebisar som leker i hägnet med sina föräldrar. Det är säkert en bedårande vy!

Dagen i björnparken var en succé och djuren fick oss både att känna beundran och förtjusning. Som avslut unnade vi oss – inklusive Mattis – en fika på caféet innan vi gick till bilen igen. Planen var att rulla ner mot Mora igen men bilen ville inte starta. Tomt batteri. Så tomt att den inte ens gick att rulla i gång, trots att vi försökte på den lilla backen vid parkeringen. Men bilen stod lika stilla nedanför backen och jag fick bege mig på jakt efter personalen och kolla om någon av dem hade en startkabel. Tyvärr fanns det ingen kabel någonstans och så fick familjenätverket aktiveras. Jag ringde Jonas, som skulle ringa sin far, men till slut var det hans bror Micke som ringde en vän som jobbade på Orsa Grönklitt och kunde komma direkt. Sören räddade oss efter bara några minuter väntetid och fick bilen i gång igen direkt.

Det älskar jag med livet på landet, alla hjälper varandra här! Alternativet för oss hade varit att ringa en bärgningstjänst, vilket hade blivit dyrt och en mycket längre väntetid med tanke på att de först hade fått lov att åka upp till berget. Men tanken på att vi hade bebisen med oss i bilen var jag glad att situationen kunde lösas så snabbt. Nu får vi verkligen köpa en egen startkabel…

Dagens facit: Björnparken är alltid värd ett besök, men våren verkar vara en perfekt tid för det. Det gick jätte bra att ta sig runt med barnvagnen, alla vägar var snöfria även om de var rätt branta emellanåt. En bra träning för mig, kan man säga! Mattis sov sig såklart genom allt, men om ett, två år sitter han säkert i barnvagnen och kan titta på alla underbara djur som finns här. Det ser jag fram emot.