En natt i skogen

Det är augusti och sommaren lutar mot sitt slut. Efter en regnig och kylig juli slår den dock först igenom igen med värme och sol, lagom till jobbstarten. När jag tänker på denna sommaren så känns den sådär. Mycket regn, stora tvätthögar, för kallt för att bada. Inga besökare från Tyskland heller vilket är lite sorgligt. För att ge den känslan motstånd återkallar jag om och om igen minnen på de fina sakerna jag fick uppleva de senaste veckorna. Ett favoritminne är natten jag spenderade i skogen med min kompis Malin.

Det är länge sedan jag sov ute i den fria naturen. Och då har jag ändå så många bra minnen på campingsemestrar i Grekland med familjen. Jag har länge velat campa ute i naturen igen och den här sommaren blev det äntligen av.

Malin, som är lika fotointresserad som jag, visar mig några favoritställen i skogen och vi njuter av att fota skönheten vi hittar överallt.

Mot kvällen bestämmer vi oss för att hitta en sovplats vid en skogstjärn. Bra sömn är inte det viktigaste på priolistan, vi vill hellre ha fina omgivningar för att kunna fota långt in i kvällen och sedan vara redo igen för soluppgången. Vi hoppas innerligt på morgondimma, trots att kvällen är väldigt blåsig.

• 

• 

Slumpen och konsultationen av kartor i papper och digital format leder oss till en magisk liten skogstjärn – avskild, lugn och utrustad med ett mysigt vindskydd. Slogboden välkomnar vi extra mycket på denna kyliga augustikväll.

När vi kommer fram till tjärnen överraskas vi inte bara av kvällssolen som bryter genom tjocka moln efter en liten regnskur utan också av en magisk regnbåge – för oss definitivt ett tecken att vi har valt rätt plats för natten!

Vi har bestämt oss att sova i bilarna, inte tält, av olika anledningar. Jag lånade min svärfars Volvo där jag kan vika om baksätet och bädda bekvämt. Säkert hade det varit varmare att dela bilen – under natten sjunker temperaturen till 6 °C – men på grund av Covid-19 bestämmer vi oss för att hålla avstånd.

Med en rykande kopp te i handen sitter vi i slogboden i sista kvällsljuset och tittar ut över tjärnen. Vattenytan krusar sig fortfarande i blåsten och vi hoppas att vinden somnar in på natten så att vi får se tjärnen i en skrud av morgondimma. Till slut gäspar vi lite för ofta och bestämmer oss att avsluta dagen. Dags att krypa till sängs i bilarna. Jag skrattar en sista gång när Malin står bredvid sin bil vid en liten skogstjärn i Dalarna och borstar tänderna med en eltandborste. Sedan kryper jag i min sovsäck och under den varma ullfilten. Min sista blick går ut till träden utanför bilen som ser svarta ut mot natthimmeln.

Natten blir kall och någon gång mitt i tar jag på mig en extra tröja och mössa. Och sedan knackar Malin plötsligen tyst mot bilfönstret för att väcka mig. Tio minuter kvar till soluppgången. Jag stiger upp och kastar mig i kläderna, tar med kameran och sedan träffas vi vid vattnet. Det är spegelblankt och den vita dimman ser trolskt ut mot de mörka träden.

• 

• 

Vi pratar knappt utan suger i oss tystnaden och den magiska morgonstämningen i stället. De första solstrålarna rör sakta vid trädtopparna och ljuset förändras hela tiden. Vi går långsamt längs tjärnen var för sig och försöker att ta i allt det vackra vi ser. Det är tyst, så tyst.

Morgonluften är kristallklar och jag super i den i stora drag. Min dunjacka håller mig varm, men ännu varmare blir jag av lyckan att vara just här just nu. Då och då vänder jag mig om och kisar mot solen som kastar sina solstrålar genom de höga tallarna.

• 

• 

Det enda ljudet jag hör är mina steg på spångerna som leder längs tjärnen och prasslandet av mina kläder. Vinden sover än och träden står stilla. Ibland hör jag fågelkvitter längre bort. Trots att dagen började 4:30 är jag inte trött alls.

När solen långsamt stiger högre börjar dimman försvinna och allt ligger i ett gyllene ljus. Min mage börja sakta men säkert att kurra lite. Men jag har inte fått nog än. Även Malin fotar oupphörligt och då och då visar vi varandra tyst fina motiv. Det var länge sedan att jag var så här långt borta från stress och tidspress.

Men sedan är det dags för en god frukost utomhus. Malin tänder på trangiaköket och kokar vatten för te och kaffe. På bordet står en härlig frukost framdukad som vi får avnjuta med en utsikt och tystnad som knappt går att överträffa.

Vi sitter skönt på min mjuka ullfilt på bänken och pratar. Om fotografi, om naturen, om livet. Dagens första varma kopp värmer magen. Vi mår bra här.

Även om känslan att utflykten närmar sig slutet börjar krypa på, är vi inte redo att lämna skogen än. Det kommer att bli svårt att lämna den trolska skogstjärnen, känner vi på oss. Och så blir det en promenad till längs tjärnen efter frukosten. Jag har bytt objektiv och fokusera på detaljerna. Vackra grässtrå, spindelnät, mognande tranbär och köttätande växter som kamouflera sin farlighet med glittrande morgondagg. Det finns så mycket vackert att upptäcka – man måste bara titta noga!

• 

• 

Malin har aldrig sett de små köttätande växter förut och kallar de snart kärleksfullt ”köttisar”. Hon roar sig dessutom med att föreviga min kroppsposition när jag fotar just dessa köttisar. Den ser nog ut som en blandning av yoga och morgonbön, skulle jag tro.

• 

• 

Solstrålarna smeker vår rygg när vi står vid vattenbrynet en sista gång och tittar ut över tjärnen. Snart behöver vi återvända till civilisationen, till familjelivet och till tvätthögen.

• 

• 

När den första fiskaren dyker upp och påminner oss om att vi inte är ensamma i världen, går vi tillbaka mot bilarna och packar ihop. Vi är fyllda av lycka, inre ro och en gnutta vemod.

Men allting fint har ett slut och det får vara så. När vi åker hemåt gör vi det med ett leende i ansiktet, många nya vackra minnen och den stora önskan att göra om det här snart igen. Det finns ju så många fler tjärnar och skogar att upptäcka…