Vi är utomhus flera timmar varje dag just nu. Så gott som dagligen lyser solen och värmer oss försiktigt med sina vårstrålar. De första blommorna slår ut i trädgården och snart har sista snöhögen smält bort. Vi ropar en hälsning till grannar och förbigående men håller avstånd. Allt ser ut som det brukar och ändå är allt annorlunda.
Jag är väldigt glad att leva på landsbygden i denna tid med en pandemi. Utan trängsel, i ett hus med trädgård och med naturen lättillgänglig och nära. Där man kan röra sig fritt utan att träffa på andra människor om man vill.
Även om läget i Sverige, jämfört med Tyskland, Österrike och andra länder, fortfarande känns relativt avslappnat så märker jag hur jag inte bara anpassar mig rent praktiskt till nya förutsättningar utan även mentalt. Jag har ett enormt sug efter att vara utomhus, även mer än vanligt. Varje eftermiddag spenderas just nu ute (minst), ibland i flera timmar innan vi går in och värmer oss igen. Vi går promenader och imponeras över hur långt Mattis kan och vill gå själv, vi leker i trädgården och cyklar omkring.
På helgen rymmer vi till skogen. Vid en skogstjärn hittar vi en liten oas, långt bort från andra människor, men höga träd och en eldstad där vi grillar korv tillsammans.
Mattis klättrar runt på en stock som ligger på marken och vandrar uppför en liten kulle med mig för att sedan springa ner igen. Jonas tar hand om elden och avnjuter en öl med blick på tjärnen som fortfarande täcks av tjock is, även om det börjar tina på vissa ställen.
Elden värmer kropp och själ och träden skyddar från den kalla marsvinden som känns trots solen. Det är tyst i skogen och vi är avslappnade. När vi är mätta och har utforskat klart närområdet vill Mattis åka hem igen. Vi packar ihop och promenerar till bilen. Trötta, men nöjda åker vi hem igen.
Det är dagar och ögonblick som denna som stärker oss nu. När social distans är nya ledordet väntar naturen för att välkomna oss med öppna armar. Tur att det finns så mycket natur här runt omkring oss!
Ta hand om er och håll er friska!