Hösten är här – på något sätt. Dagarna blir kortare, löven visar sig i sina finaste färger och vi har börjat tända levande ljus hemma igen. Samtidigt har vi suttit fast under ett tjockt molntäcke i flera veckor, med resultatet att vi har rätt milda temperaturer för årstiden. På TV:n fick vi till och med höra förra helgen att vi fortfarande har meteorologisk sommar, eftersom dygnsmedeltemperaturen envist håller sig över 10 °C. Det där måste man smaka på – det är oktober och vi har sommar! I Sverige! Vem hade kunnat tänka sig det…
Men det är en trist sommar. De ständigt närvarande molnen har dämpat min fotolust rejält de senaste veckorna. Min energi och tid räcker inte för skogsutflykter på vardagarna just nu – att det blir mörkt tidigare och tidigare hjälper inte – så att jag satsa hela mitt hopp att hinna ut till skogen och foto till helgerna. Och de har varit mörka eller regniga rätt ofta. Men inför den senaste helgen tappade jag tålamodet. Nu skulle jag ut, med kameran, även om vädret var dåligt! Och målet var Gesundaberget, så att jag kunde njuta av blicken ner på Sollerön i höstskrud.
Även om jag önskade mig en strålande fin höstdag, molnen fanns såklart där, de är pålitliga. Då och då öppnade de upp ett pyttelitet hål som tröst så att solen kunde lysa ner på höstfärgarna som ett strålkastarljus.
Eftersom min mamma aldrig har varit längst uppe på toppen av berget, tog jag med henne och vår trogna följeslagare Momo. Vi gick upp vid vänstra sidan av pisten, där träffar man nämligen nästan aldrig någon människa så vi vågade låta hunden springa fritt. Liften var nämligen öppen för Downhill-biker, som vi verkligen inte ville få till fall genom en liten ivrig hund.
Rund omkring den lilla branta stigen syntes de finaste höstfärgarna, blåbärsbuskarna överglänste alla andra växter med sin röda färg. Konstigt nog tog jag inte en enda bild på vägen upp – det har aldrig hänt – med anledningen att jag övertalades av mamma att testa stavgång. Stavarna kändes faktiskt rätt skönt efter ett tag, framför allt vid de brantare ställena. När vi kom fram till toppen, flåsade vi allihopa, även Momo hade tungan hängandes och skum i skägget.
Toppstugan stängde tyvärr bara två minuter efter vi blev sugna på våfflor så vi gjorde bara en liten rast för att fota och dricka vatten och fortsatte sen på vildmarkstigen.Den verkar inte vara bra känd och är inte lätt att hitta om man inte vet var den börjar. Strax bakom Toppstugan går en liten, diskret stig rakt in i skogen och slingrar sig ungefär en kilometer genom skogen runt Gesundabergets topp. På baksidan av berget leder stigen förbi en utsiktspunkt som jag hittade i somras när jag gick Buudrundan.
Som om det var ett tecken, bröt solen genom molnen precis när vi kom fram dit. Vi funderade inte länge utan bestämde oss att göra fikarast här. Vi hittade en skön sten att luta oss emot och vände våra ansikten mot solen. Så skönt! Momo satt nära oss och försökte tigga lite av vår fikamat – svårt att stå emot hennes valpblickar!
Här satt vi och pratade och fikade tills vi kände att det började bli kyligt. Framför oss låg skog så länge ögat kunde se. Träd och kullar fram till horisonten som ibland lystes upp en liten stund i solens strålkastarljus. Solens strålar värmde dock inte riktigt längre så vi fick gå raskt för att få upp värmen i kroppen igen efter rasten.
När stigen tog slut, kom vi ut ur skogen och såg att vi hade berget för oss själva. Liften stod still och det syntes varken cyklister eller vandrare. Så vi valde att gå ner en av Downhillstigarna istället av att gå rakt ner längs pisten, det är mycket skönare att slingra sig genom skogen.
Stigen Skogsmys ledde oss nedför berget medan solen sjönk ner bakom träden. Efter fina 1,5 km kom vi fram till parkeringen igen.
Momo kastade en sårad blick på oss när hon förstod att det var dags att åka hem. Men väl i bilen låg hon nöjd på sin filt istället av att hoppa runt i bilen som hon brukar göra, så vi måste ha lyckats med att få henne trött – en liten stund i alla fall. Vi var i alla fall fullt ut nöjda med vår lilla vandringstur på berget. Vi såg fina höstfärger och sjön, hittade stora blåbär i massor och råkade till och med se solen en stund.
Jag hoppas dock att jag får fler chanser att fota höstens underbara scenerier innan löven ramlar ner på jorden. Men i ett par timmar fick jag njuta av hösten.
Nu saknas bara lite kyligare temperaturer som trollar fram morgondimma och en blå himmel som får höstfärgarna att lysa upp på dagen och låta norrskenet dansar på natten. Vi får se vad Oktober har att bjuda på i år!