På upptäcktsfärd

Förra veckan fick jag nog av det kalla sommarvädret och bestämde mig för att gå ut trots kyliga temperaturer och bläsigt väder. Det var i alla fall en solig dag – perfekt för en liten eftermiddagsvandring. Så jag satte mig i bilen och styrde den mot Gesunda.

Strax efter byn svängde jag in i en skogsväg som ledde mig längs roda stugor, gröna ängar och en tät skog bort från sjön. Vägen ledde uppför och ibland kunde jag se en skymt av Siljan genom träden. Sedan åkte jag plötsligen förbi några enstaka små stugor. De var inte röda, precis som det brukar vara i gamla fäbodar i Dalarna. När vägen tog ett slut vid ett vändplan, parkerade jag bilen och såg mig omkring.

En bit ifrån mig låg de utblekta trästugorna som tillhör den lilla fäboden Övre lövberg. Framför mig låg en förvildad traktörväg som såg rätt inbjudande ut med alla blommor som växte där. Mitt mål var det att vandra till gamla koppargruvan på Flenberget. Vandringsstigen skulle entligt beskrivningen startar vid en traktorväg. Det såg ut som om jag hade hittat den direkt. Glatt började jag gå in i skogen i solskenet. Traktorväg kändes som en överdriven benämning, här hade det inte åkt någon traktor på länge. Men man kunde ana en stig så jag fortsatte lite skeptiskt, men på bra humör. Stigen ledde lätt uppför, vilket kändes rätt, och ibland kunde man se en liten bit utsikt över sjön.

Stigen syntes allt sämre, men eftersom det inte fanns någon avstickare fortsatte jag tappert uppför berget. Men kunde det här verkligen vara vägen till Flengruvan?

När den redan otydliga stigen slutade helt och hållet efter det, bestämde jag mig för att gå tillbaka. Jag hade ingen lust att gå vilse i skogen och det här kändes definitivt inte som den vägen jag hade läst om. Så tillbaka alltså. Jag tittade noga höger och vänster om stigen ifall den rätta stigen lyckades gömma sig där någonstans.

Ingen stig någonstans, men tid nog för att vända på några viktiga tankar.  Är jag bara resistent mot vägbeskrivningar? Är vägbeskrivningen fel/gammal/otydlig så jag kan skylla på någon annan? Har jag helt enkelt ingen koll på hur man hittar i skogen? Det var ju inte första gången jag inte hittade skogen – nyligen på Gesundaberget fick jag också leta ordentligt efter den. Och inte bara då, det var nog även mitt fel när vi för många år sen på klassresa i Italien förgäves letade efter amfiteatern i Lucca, trots att vi hade fått en vägbeskrivning av några klasskamrater som vi träffade under vår upptäcksfärd…

När jag kom tillbaka på vändplanen, letade jag alltså efter en annan traktorväg – den rätta vägen den här gången. Och jag hittade något som påminde om en traktorväg, men det hade nog stämt bättre att säga att den skapades av någon slags större skogsmaskin. Men det fanns i alla fall några tecken på att det skulle kunna vara rätt väg.

En stenmarkör! Helt klart en väg som leder någonstans!

Spår! Både av en människa och en älg. Rena rama skogsmotorväg! Nu var jag på rätt väg!

Men ja, ni fattar nog att det här inte heller var rätt väg. I alla fall var tillbakavägen till vändplanen lite kortare denna gång. Jag slog ner den lilla tanken att leta efter gruvan utan stig och funderade istället lite mer överdet här med att inte hitta rätt väg. Jag var kanske helt enkelt dum i huvudet? Kändes alltmer troligt.

Även tiden började springa iväg och jag var nära på att ge upp när jag plötsligen såg den här vyn nere vid vändplanen (ganska exakt bakom min parkerade bil).

Okej, här hade det nog inte heller åkt en traktor på ett tag när man ser på hur vegetationen ser ut. Men det skulle i alla fall ha varit en fin traktorväg för inte allt för länge sedan. Ett sista försök allstå, tänkte jag, och kunde jubla lite strax därefter när jag hittade en markerad vandringsstig. Så här enkelt hade det allstå kunnat vara!

Nåja, lite motion har aldrig skadat någon. Men nu kunde vandringen äntligen börja! Stigen slingrade sig uppför berget genom en tät skog med massa blåbärsbuskar. Sedan blev skogen glesare och gav plats åt stora stenpartier.

Det fanns markeringar på träd och även stenmarkörer så det var extrem svårt att tappa bort sig, när man väl hade hittat stigen. Tänk att det tog så lång tid innan jag hittade den! Det var i alla fall värt väntan, det var en fin stig.

Ungefär efter halva sträcken kom jag förbi vägvisaren till Flengruvan. En till bekräftelse att jag var på rätt väg.

Det här lilla, rätt ensamma blåbär fick fotas lite snabbt innan det försvann i min mun. Från och med nu räknar jag in lite goda blåbärsnacks under mina vandringar! Efter alla mina omvägar behövde jag den lilla extra energin definitivt.

Innan jag kom fram till gruvan fick jag bara lov att stanna på en stor stenklippa för att njuta av utsikten. Den delen är ju den viktigaste på varje vandring, hur stor, liten eller kaotisk den nu när.

Jag kunde se ända bort till Siljansnäs härifrån! Det fanns även rester av en lägereld och hade jag haft mer tid (och sällskap) hade jag lätt kunna tänka mig en längre paus här med en mysig brasa. Men nu ville jag verkligen se koppargruvan…

Härifrån ledde stigen brant nedför, inklusive lite lätt klättring. När jag hade tagit mig ner där kunde jag redan se en skymt av gruvan bredvid mig. Någon hade fäst ett rep som hjälpmedel för de sista branta metrarna (tack!), så det var inte svårt att ta sig ner till gruvan. Nu stod jag äntligen framför den. Särskilt stor är den kanske inte – framför allt om man jämför med koppargruvan i Falun – men ändå sevärd. Jag undrade direkt hur de hade transporterat bort all koppar härifrån, det kan inte ha varit det lättaste med tanke på det avlägsna läget och det branta berget.

Det fanns inte speciell mycket vatten i gruvan – men det gick inte att se botten på det lodräta gruvhålet, vem vet hur djupt det är. När jag letade lite efter information om Flengruvan på nätet kunde jag dock hitta ett gammalt svartvitt foto där vattnet stod mycket högre, nästan ända fram till tunnelns tak.

Det var en spännande vy hur som helst! Synd att det är svårt att hitta information om koppargruvan, jag hade gärna vetat lite mer om den. Men så fick fantasin hjälpa till att måla en bild av hårt jobbande människor som avverkade koppar mitt i skogen och transporterade bort det på långa vägar för att jobba vidare med det eller sälja det. Kan inte ha varit ett lätt arbete.

Efter ett tag vände jag om och gick tillbaka. Kvällssolen lyste och snabbare än jag trodde var jag tillbaka vid bilen igen. Nu när jag vet vägen kommer jag säkert besöka Flengruvan igen. Med trevligt sällskap och en god fikakorg.

För alla som vill gå på upptäcktsfärd utan mitt inkompetenta sällskap kan följa den här vägbeskrivningen:

Strax efter Gesunda (mot Siljansnäs) svänger du till höger in på en skogsväg som är skyltat mot Garberg. Efter några kilometer svänger du höger mot Lövberg (skyltat). Vägen leder över en liten bro och delar sig strax efter det, ta vänster där. Följ vägen tills den tar slut vid vändplanen i Övre Lövberg. Vändplanen är formad som en ring med träd i mitten. Tittar man från det hållet man kom i från, finns den berömda traktorvägen till höger (inte vänster eller rakt fram, jag har testat det så ni slipper!). Efter bara några meter börjar vandringsstigen på vänster sida (röda markeringar). Vandringsstigen är enkelt att gå och passar även för barn. Bara vid slutet blir det lite brantare på vägen ner till koppargruvan. Den ligger ca. 1,2 km från stigens början.

Hoppas ni får en trevlig utflykt!