Projekt November

Jag har säkert nämnt någon gång (eller några gånger) förut att jag inte gillar November speciellt mycket. Jag hade säkert kunnat ha mer positiva känslor för den månaden om jag hade varit säker på att det fanns snö då. Men tack vare klimatförändringarna så är det inte självklart längre. Och utan snö upplever jag hela månaden som mörk, blöt, kall och till ingen nytta.

Förra året tog jag inte en enda bild utomhus i naturen. Året innan kommer jag inte ens ihåg, jag har nog förträngt det. November är för mig en enda lång och tråkig väntetid mellan höst och vinter (vinter = snö, is, minusgrader). Men vad gör man om man redan i mitten av Oktober får olustkänslor bara man tänker på November? Så kan man ju inte ha det. Så i år bestämde jag mig för ett litet projekt. Jag ska försöka bli vän med November och kameran kommer att vara mitt verktyg för att uppnå det. Någonstans i denna trista, mörka månad måste det ju finnas skönhet att upptäck. Finns det inget ljus så får man väl hitta det fina i mörkret, sa jag till mig själv…

Och det känns som om det var rätt sätt att tänka – direkt i början av månaden drog sig molntäcket bort och släppte fram månen. Tack vare omställningen till vintertid (pff!) är det mörkt när jag kommer hem från tåget. Jag ska inte säga vad jag tycker om tidsomställningen,men den råkar ha vissa fördelar – just denna dag kunde jag fota månen lite snabbt innan middagen.

Nu saknas det bara lite norrsken och motivationen att ta bilen och åka bort från stadens ljus en stjärnklar natt för att hitta ett fint fotoställe. Det kommer. Snart.

Efter den lovande början på årets mörkaste månad har November ansträngt sig ytterligare för mig. Den kanske till och med gillar mig? Har vi bara missförstått varandra de senaste åren? Det verkar ju vara en hygglig månad ändå…

Lagom till helgen passade November på att trolla fram en strålande solig höstdag och en förkylning för Jonas så att vi fick skjuta på våra planer att lägga golv uppe i hallen. Jag kunde alltså ta min kamera och dra till skogen (långt bort från alla baciller) utan dåligt samvete för att njuta och fota. Mina vanliga följeslagare – Mama och Momo – hade inte heller tid så all min fokus kunde ligga på just fotografering.

Jag åkte hemifrån i 6 °C mot de vackra skogstjärnarna i Bonäs där jag inte har varit på ett tag. Och Bonäs välkomnade mig med glittrande frost på marken. Frost och is är ett måste för mig under sena hösten/November – så det var lovande!

Vid Lusitjärnen hade isen lagt sig i en tunn hinna över hela vattenytan.Så vackert! Vid vattenkanten fanns det plats för mig att gå och massa fint att upptäcka. Det fanns det i alla fall för alla som inte har emot att titta ner på marken och krypa fram på elegansens bekostnad då och då.

Jag kände att ingenting höll mig tillbaka där – jag hade ju inga åskådare – och eftersom jag av ren tillfällighet hade dammat av och tagit med mitt makroobjektiv hade jag all anledning att hålla mig nära marken och krypa fram.

Mina älskade små världar – omgivna av gyllene ljus och stelfrusna som om de hade tagit på sig vackra iskristaller bara till min ära. De fick massa med uppmärksamhet och beundran tillbaka.

Skogen låg alldeles stilla vid tjärnens rand. Det var tyst och bara mina steg hördes. Först när jag kom fram till granntjärnen Musi hörde jag medvetet det första ljudet och skrämdes nästan lite. Men det var bara vinden i vassen.

Vilken lyx det är att bo så nära naturen att man kan gå eller åka dit snabbt så så snart man får lust. Framför allt på sådana vackra dagar känns det som ett privilegium. Jag såg inte en enda människa (inga djur heller) och hade hela naturen bara för mig själv. Solen skickade sina strålar genom träden och värmde mig och den iskalla sanden gnisslade under mina fötter när jag gick längs tjärnen. Vart jag än tittade såg jag något vackert. I såna ögonblick vet jag alldeles säkert att jag aldrig mer kommer att bo i en storstad.

Först här i Sverige, där det finns natur i alla möjliga former runt omkring mig, har jag upptäckt fotografering för mig. I städer känner jag mig inte alls lika sugen att fota. För mig går fotografering och naturupplevelser hand i hand. Är jag sugen på en vandring eller en utflykt till en skogssjö så får kameran alltid följa med. Vill jag ut och fota så är skogen eller en vacker sjö det logiska valet.

Jag vandrade lite mellan de två tjärnarna och njöt av höstsolen och lugnet. För en fotograf är hösten egentligen en perfekt tid för att fota då det mjuka vackra ljuset som annars bara finns rund solupp- och -nedgången är närvarande hela dagen. För mig var det alldeles perfekt att den här soliga dagen hände just på en helg.

För att ta vara på det vackra ljuset har jag själv ställt mig framför kameran en liten stund. Det skadar ju inte att ha lite fina bilder på mig själv.

När solen började försvinna bakom träden gick jag tillbaka mot bilen och plockade lite mossa och fina kvistar för vinterdekorationen hemma. Sedan åkte jag mot Mora igen för en liten shoppingrunda. När jag efteråt var på väg hem kom jag förbi Siljan i precis rätt ögonblick för att fånga de sista solstrålarna.

Jag promenerade en bit längs Österdalälven rund Tingsnäsudden i Mora. Allting var svept i ett mjukt och varmt ljus. Sjön såg nästan ut som en målad tavla.

Solen sjönk djupare och djupare och jag kunde inte få nog av hur vackert det såg ut när solstrålarna föll mellan träden. Ser det inte helt underbart ut? Även om temperaturen låg strax över nollan så kände jag mig alldeles varmt inombords av denna syn.

Och på slutet kände jag mig direkt bortskämd när jag fick se den drömska kvällshimmeln över Saxviken. Jag tror faktiskt att vi kan bli vänner ändå, November och jag.

Eftersom det kommer att komma regniga, grå dagar som inte alls lika den här vackra dagen, har jag samlat mina favorithöstbilder i ett galleri. När det känns som att det aldrig blir riktigt ljust ute och det är blåsigt eller blött så man knappt vill lämna huset, då hoppas jag att dessa bilder sprider lite färgglad, mystisk och isig höststämning. Klicka här för en dos gyllene höst.