Teneriffa III – Vandring genom Helvetesravinen

Tiden går fort just nu. Nu har det snart gått två månader sedan vi var på bröllopsresa på Teneriffa. En kylig och grå sommarhelg som denna är perfekt för att tänka tillbaka till den svettiga vandringen vi gjorde genom Barranco del Infierno.

Barranco del Infierno – helvetesravinen – låg bara några kilometer bort från vår lägenhet i grannbyn Adeje. Det leder en vandringsstig genom naturreservatet som bildas av ravinen, som inte är helt ofarlig, men som kändes tilltalande i längd och svårighet. Eftersom det har förekommit olyckor där förut så finns det idag strikta regler för besöket av ravinen. Bara en bestämd antal personer per dag tilläts tillträde och det bara med hjälm. Innan vi kunde börja vandra fick vi en genomgång av säkerhetsreglerna, två hjälmar och en karta över området.

Dagen var varm med 25 °C och strålande sol – perfekt för en vandring, tyckte vi. Vi hade med oss flera liter vatten, några smörgåsar och hade smörjt in oss rikligt med solkräm.

Redan efter en kort sträcka hade vi lämnat den livliga spanska byn bakom oss och omgavs av tysthet. i hörde bara våra steg och ibland vinden i buskarna. Stigen förde längs den branta ravinväggen och var i väldigt bra skick. Vi stannade rätt ofta för att titta på sceneriet och beundra de vilda bergväggarna. Efter några hundra meter gick vi om ett par vandrare som tog rast vid en utsiktspunkt, men annars såg vi inte någon människa på ett bra tag.

Det var en välkommen omväxling att se hur grön ravinen var. Den kändes inte som ett helvete alls, i alla fall inte på den första sträckan.

Solen lyste starkt och vi svettades ordentligt, så det var skönt när vägen ledde oss nedför efter någon kilometer. Ju längre ner vi kom desto grönare blev det och de branta klippväggarna gav oss skugga.

Nere på botten av ravinen kom vi till vattenkanalen, där ravinens bäck samlades. Här tog vi rast, eftersom vi hade hört under säkerhetsgenomgången att den farliga delen av vandringen skulle börja efter den punkten. Det här var alltså sista stället där man kunde stanna till ett tag utan att ingå en större risk för stenras. Under resterande sträcka fick man inte stanna mer än 30 Sekunder, för att inte ingå en onödig risk att bli träffad av stenar.

Det låter rätt farligt, men det kändes inte så dramatiskt just då. Det kändes som att personalen som tog hand om ravinen hade tagit många säkerhetsåtgärdar – vid rastplatsen stod det till exempel en stor kista med räddningsutrusting för eventuella olyckor. Och senare träffade vi på en anställd av naturreservatet som såg till att man inte ingick onödiga risker och fanns till hand för att hjälpa till i fall det skulle ske en olycka.

Därför kände vi oss inte så oroliga och kunde njuta av den mäktiga omgivningen även om det såklart kittlades lite i magen på den farliga sträckan. Jag funderade först på att stoppa undan kameran då men det var så fint runt omkring oss att jag ville fortsätta fota. Och som tur är tar det ju bara någon sekund att ta en bild.

Här nere var det lite mindre varmt och istället av branta klippväggar i mexikansk anda med kaktusar och suckulenter var dalgången full av lummiga växter som buskar, ormbunke och mossa. Det kändes att bäcken gick här, allting frodades så mycket mer än längre upp där det var varmare och torrare.

 

Då och då fanns det infoskyltar där man kunde lösa om intressant fakta som här vi den gamla kastanjen. I ravinen finns det många specielle växter och djur tack vare bäcken som för vatten hela året om, en ovanlighet på Teneriffa.Det var synd att det var för farligt att stanna längre på något ställe, annars hade vi nog gärna svalkat våra varma fötter i bäcken.

I början av vandringen låg omgivningen som en målad tavla framför oss, nu befann vi oss mitt i den.Höger och vänster om oss tornade sig de branta bergväggarna upp och solen nådde inte längre ner till stigen. Det var en egendomlig stämning när vi gick där och var väl medvetna om riskerna men samtidigt mållösa över den mäktiga naturen runt omkring oss.

Nu räckte det inte längre att titta framåt för att ta in allt, nu fick vi vrida huvudet åt alla håll. Solen försökte nå över klippkanten och skapade härliga ljuseffekter för oss som vandrade längs ner i skuggan.

Wow, tänkte jag här bara – och inte bara jag. Solen letade sig genom en klyfta långt över oss och spred ett underligt, mystiskt ljus på ravinens ände som ni nu hade nått. Här fick vi uppehålla oss i fem minuter för att vila i skuggan och njuta av utsikten, innan vi skulle vandra uppåt igen. Här var även enda stället där jag hörde en liten sten som löste sig från väggen och rullade ner mot bäcken. Det enda andra ljudet vi kunde höra, var vattenbrus.

Här vi ravinens slut sökte bäcken nämligen en väg ner och bildade ett litet men vackert vattenfall. Fallets totalhöjd var 200 m, men vi kunde bara se de två sista etapperna. På bilden må den inte se så imponerande ut, men i verkligheten var vyn något alldeles speciellt.

Vi sänkte rösten instinktivt som om vi hade kommit till en helig plats. Det var nog en blandning av det underliga ljuset och tystheten som bara bröts av det jämna bruset av vattenfallet.

Först när vi hade beundrat fallet tillräckligt och började gå tillbaka igen, träffade vi på några vandrare. Såklart är det en säkerhetsåtgärd att inte för många får vandra sträckan på en dag, men för oss var det riktigt skönt att det var så lite folk så vi kunde uppleva vandringen i lugn och ro och utan att se många människor.

Det känns som om bakvägen gick fortare, men det kan vara inbillning. Det gick ju mycket mer uppåt nu och vi blev glada när vi såg byn Adeje igen. Direkt vid utgången av vandringsleden ligger nämligen en restaurang med en stor och skuggig terrass som redan väntade på oss. Och inte bara på oss, vi såg fler vandrare med dammiga skor och svettiga ansikten. Det kändes underbart att sträcka ut de trötta benen, skölja ner dammet i halsen med en sval dricka och att fylla på med energi. En lyckad vandring och en lyckad dag!