Vår resa till Teneriffa ligger redan ett år tillbaka i tiden. När vi åkte hemifrån Mora mot flygplatsen då, låg det snö överallt som hade kommit i ett bakslag. I år är däremot allting underbart grönt ute. Efter den långa och snörika vintern har naturen exploderat inom bara ett par dagar. Den skira grönskan bildar en rätt stor kontrast till färgarna vi fick uppleva på Teneriffa förra året. Största delen av resan har jag redan berättat om här på bloggen – för alla som vill läsa det igen: Del I, Del II (Utflykt till Teide) och Del III (Vandring genom helvetesravinen). Men jag hann aldrig riktigt att berätta om vår sista vandring. Och eftersom det är årsdagen för resan, så känns det perfekt att minnas den nu.
Jonas hade inte haft något emot att spendera hela semestern på stranden (han älskar hav och sol), men jag var sugen på att utforska öns natur lite mer än så. Därför hade jag kollat upp redan i förväg var det fanns vandringar som skulle passa oss som inte har så värst mycket erfarenhet. På en tysk webbportal om vandring hittade jag en vandring som skulle leda oss i ett vulkanområde i närheten av Garachico. Vandringsstigen ledde runt en liten vulkan, bjöd enligt beskrivningen på fina vyer och var varken för svår eller för lång. Det lät perfekt för oss!
På en vacker dag styrde vi bilen norrut mot La Montañeta. Inte långt från denna lilla ort ligger Arena Negras, ett picknickomrode i skogen, där flera vandringsstigar börjar eller leder förbi.
Jag hade skrivit ut vandringens detaljer och som de föreslog parkerade vi bilen vid vägen och gick några hundra meter upp till Arena Negras. I efterhand hade vi lätt kunna tagit bilen ända fram utan att missa något sevärt, men så började vandringen i alla fall som planerat. Ni som känner mig vet att jag brukar lyckas – trots noggrann förberedelse – att gå vilse minst en gång vid sådana tillfällen. Och ja, så även denna gång…
Vi hittade en vandringsstig, men den verkade inte vara den rätta ändå. Men eftersom vi inte hittade den planerade stigen trots att vi gick fram och tillbaka flera gånger, så bestämde vi oss att fortsätta med den vi hade framför oss. Den verkade också leda längs vulkanen, men åt ett annat håll. Close enough, tänkte vi och fortsatte gå.
Stigen bjöd direkt på fina vyer med sin svarta lavajord, en blå himmel och växternas starka gröna och gula färger. Den var bra markerad och lätt att följa. Det var en solig och varm dag och vi njöt av att långsamt vandra fram genom det vackra landskapet.
Efter någon kilometer började hoppet spira upp igen att vi kanske ändå kunde följa den urpsrungliga planen om vår vandring. Jag kände nämligen igen ett ställe som fanns i vandringturens beskrivning och kom fram till att vi kunde vandra stigen vi hade planerat för ändå – men baklänges! Vi bestämde oss för det och lämnade den bra markerade stigen. Webbportalen hade lovat vackra vyer bland annat på vulkanen Teide och snart kunde vi se att det stämde – även om Teide nu hamnade i vår rygg. Men det gjorde ju inget att stanna upp då och då och vända sig om för att njuta av utsikten.
Vi träffade knappt någon människa på vår vandring, om det nu var för att det var lågsäsong eller för att stigen var relativt obekant, jag har ingen aning. En gång stannade vi en kort stund för att prata med en äldre dam som hade börjat sin vandring på ett helt annat ställe än vi och var lika förtjust i det vackra landskapet som vi. Roligt nog var hon tyska och blev rätt överraskad att jag var det också.
Som tur var gick det en liten vind så att värmen inte blev alltför stor på den svarta lavasanden. Det gjorde att det kändes lätt att vandra trots den gassande solen. Men det kändes ändå skönt när vandringsstigen ledde nedför in i en sval tallskog på baksidan av vulkanen (som man förresten inte fick beträdas eftersom den är spärrat forskningsområde).
Vi njöt av solens skuggspel på skogsmarken som hade ett mjukt täcke av tallbarr – rätt skönt att gå på. Vi gjorde en liten rast på en stor sten i skuggan innan vi fortsatte.
Och sedan började det gamla vanliga igen. Vad konstigt, tänkte jag. Det här passar ju inte alls till vägbeskrivningen. Enligt den skulle ju stigen leda runt vulkanen och nu gick vi allt längre bort från den. Jag berättade försiktigt Jonas att jag kände mig tveksam. Han visste inte heller var vi kunde ha gått annorlunda. Vi fortsatte en liten bit till men det blev snabbt tydligare att vi – igen – hade gått vilse. Så vi vände om.
Jonas tappade tålamodet med mig eller vandringen – lite oklart – där en stund, medans jag försökte se det som ett äventyr. Vi var ju inte vilse på riktigt, vulkanen var enkelt att hitta och vi hade fortfarande möjligheten att gå tillbaka samma väg vi kom på. Men jag avskyr att gå från A till B och tillbaka och så kom vi överens att lämna stigen och gå rakt mot vulkanen. På det sättet borde vi förr eller senare korsa vår stig igen, tänkte jag.
Vi lämnade tallskogen bakom oss och gick uppför över ett ovägsamt men färgglatt lavafält. Och det dröjde faktiskt inte länge innan vi stötte på en liten uttrampad stig som verkade leda exakt åt rätt håll. Jonas höjde tempot och jag fick skynda mig för att hänga med. Inte lätt när man stannar titt som tätt för att ta bilder (vissa blev faktiskt suddiga just för att jag ibland tog dem i farten). Här fanns det nämligen mycket vackert för kameraögat – härliga färgkontraster och mäktiga vyer över vulkanlandskapet men framför allt en vidunderlig stämning.
Nu befann vi oss på vulkanens norra sida och det drog upp moln från havet ända upp till stigen. Molndimman rörde sig våglikt fram och tillbaka och tog med sig en sval, fuktig luft.
Vi stegade fram genom det förtrollade molnlandet ett bra tag och njöt av tystheten och den underliga stämningen innan vi kom ut på andra sidan igen, där solen väntade på oss. Nu såg vi Teide framför oss igen och det var inte långt kvar till vandringens startpunkt.
Efter den kallfuktiga luften var det skönt att känna solens värmande strålar igen. Och när stigen ledde runt en kurva ner mot picknickområdet fattade vi äntligen var vi gick fel i början. Vi borde ha tagit höger direkt innan picknickområdet och inte efter det. Men vad gjorde det egentligen, vi fick ändå uppleva en vacker och sevärd vandring! Jag gillade speciellt stämningen som skapades av att gå i molnens gränsland. Det kan man såklart inte planera i förväg, men jag kommer att minnas den unika stämningen länge, det är jag säker på.
Tillbaka på skogsvägen som ledde ner från Arena Negras till vår bil, kom molnen i fatt oss och förtrollade även skogen med en mystisk stämning. Den förstärktes av trädens svarta bark som fanns kvar efter en skogsbrand för många år sedan. Trädens tjocka bark var än idag delvis svart, men man såg att det var starka träd som inte ens elden kunde förstöra helt, skogen stod fortfarande tätt idag.
Trots oplanerade omvägar blev det en härlig vandringsdag som jag kommer att minnas länge. Nu är jag nyfiken på när Mattis är redo för sin första lilla vandring här i Sverige. Det kliar i fötterna och drar i hjärtat när jag tittar på den vackra naturen utanför fönstret.