Upptäcka nytt i skogen

Jag älskar att gå på nya vägar och se nya saker. Såklart har jag mina favoritställen som jag återvänder ofta till – Fryksås är ett exempel – men att testa en ny vandringsstig eller att åka till en okänd skogstjärn är så roligt. Det är även då jag märker hur mycket nytt det fortfarande finns att upptäcka här.

En liten vandring som har stått på min bucketlist ett bra tag, är stigen till Leksberget i Siljansfors. Eftersom vi kom hem i bra tid efter vår fina helg i fäboden Lilla Vasselnäs, bestämde jag mig att testa den där och då. Vädret var helt enkelt för fint för att stanna hemma.

Redan från den parkerade bilen kunde jag se stigen och kort efter låg den framför mig och sträckte sig uppför berget. Bilarnas sus från E45 höll mig sällskap ett tag men snart lyssnade jag inte längre utan tog in allt det fina jag såg runt omkring mig. Och innan jag riktigt märkte det, var det bara trädtopparna som susade i vinden och jag var själv i en väldigt vacker skog.

Björklöv låg som små gula färgklick på den bruna stigen, överallt växte massa olika svampar och mjuka kuddor av mossa bjöd in till en liten rast vid vägkanten. Men det var såklart för tidigt för en rast!

När jag kort efter kom till ett ställe med massa färgglada örnbräken kunde inte jag motstå. Höstfärgerna! Solen som strilade mellan träden och fick alla fina örnbräken att lysa. Så vackert!

Men det väntade fler fina ögonblick på mig på denna lilla, fina vandring! Stigen fortsatte att leda uppför, blev lite smalare och slingrade sig fram mellan träden. Ibland påmindes man om historian i regionen, t ex vid en gammal fångstgrop eller ett skylt som visade var man jobbade med hästdrivning förut.

Och sedan blev det ännu tystare och jag gick in i en trollskog.

Höstsolen lyste upp den mjuka mattan av mossa som bildade en vacker kontrast mot de höga, mörka granarna. En klippvägg dök upp från ingenstans och små vackra svampar prydde den mjuka mossan som hade lagt sig lik en matta över stubbar och stenar. Och tystnaden dansade med höstsolen.

Bara i den här skogen hade jag velat stanna i timmar. De olika gröna nyanserna, den mjuka mossan och de kantiga klippstenarna – allt var så vackert. En riktig trollskog i mina ögon! Här måste det vara alldeles vidunderligt vackert en dimmig höstdag, men även med höstsol var det härligt.

Sedan restes plötsligt mina nackhår och bröt förtrollningen. Jag blev igen medveten om att jag kanske är själv i skogen, men aldrig ensam. Fanns det kanske ett vilt djur som iakttog mig någonstans? I sådana fall väljer jag att lita på min instinkt. Dags att ropa en vänlig hälsning till skogens djur och fortsätta gå.

Efter ett litet tag blev det ljusare igen i skogen, nu ledde stigen längs den branta bergsväggen på Leksberget. Då och då kunde man se en skymt av utsikten mellan träden. Nu var det inte långt kvar till utsiktspunkten!

Förväntansfullt gick jag uppför de sista metrarna och sedan öppnade skogen upp sig och presenterade en fantastiskt utsikt.

Man kunde se lilla sjön Jugan vid Siljansfors men även Siljan skymtade i fjärran och framför mig låg en färgglad myr och en liten skogstjärn. Stora vägen slingrade sig som ett ljust band genom de mörkgröna skogarna och försvann i fjärran.

Vid utsiktspunkten fanns det ett mysigt eldställe som just nu ockuperades av några vuxna och barn på familjeutflykt. Vi pratade en stund innan jag fortsatte min vandring. Eftersom jag hellre gå runt i en slinga än fram och tillbaka, följde jag stigen tillbaka en kort bit för att sedan svänga in på en bred skogsväg som ledde nedför berget på dess baksida.

Som tur var kunde jag snart lämna den igen och gå på en smal stig in i skogen igen. Här kändes den mossiga trollskogen avlägset, istället slingrade sig den lilla stigen förbi björkar, lingonbuskar och på blöta ställen ledde den över spångar.

Det var ingen trollskog utan en älgskog. Det måste ha funnits en del älgar här, det låg älgspillning lite här och där längs stigen. För skojs skull började jag räkna, men gav upp någonstans efter 20. Älgarna såg jag dock aldrig och även stigen var stundvis nästan lite svår att se – här var det inte många som vandrade, verkade det som.

Men jag njöt av min lilla stund i skogen. Bortsett från tiden vid utsiktsplatsen hade jag vandringen och skogen helt till mig själv. Tid och ro för att njuta av höstfärgarna, titta på olika texturer och det växlande ljuset från höstsolen.