Jag vet inte riktigt var jag ska börja … jag har inte skrivit något här sedan September, trots att det har hänt mycket i mitt liv sedan dess. Men när jag hade tid över, fanns ingen energi för att vara kreativ. Men nu, när dagarna börjar bli längre igen och livet har tagit en ny vändning, känner jag mig sugen igen att skriva, fota och uppleva. Så det här får bli en liten (obs! ironi) sammanfattning av allting sedan sist. Bara en sak ska jag hoppa över – min höstvandring till fäboden Fryksås – den har definitivt förtjänat ett eget inlägg. Den kommer förhoppningsvis snart.
Vintern. Jag tror det var en fin vinter, men mycket snö och fina, riktigt kalla dagar. Men de höll sig borta från helgerna och därför har jag missat de finaste fotodagarna helt och hållet.Det är svårt att ta med en bebis ut till skogen när det är 20 minusgrader och mina barnvakter hade oftast fullt upp med att tjäna pengar under veckodagarna. När jag väl hann ut till skogen då och då så var oftast inte vädret på min sida. Men bättre att ta sig ut i grått vinterväder än inte alls.
Min första riktiga vinterutflykt – bara jag och kameran – ledde mig till Enån i Orsa. Planen var att fota det vintriga vattenfallet med långa slutartider, det grå vädret bjöd på perfekta förutsättningar. Men jag hade räknat fel med snömängden och när jag hade jobbat mig fram till vattenfallet låg den under ett tjockt täcke snö och slumrade. Och så gick jag bara runt lite i snön och njöt av den vita omgivningen. Också fint.
En eller två gånger fick kameran följa med på barnvagnspromenader ner till sjön. Att promenera ner till Åmåsäng är alltid fint för ögat, man får inte glömma bort hur mycket fint vi har så nära. Vi bor nära naturen, till sjön och skogen, helt underbart. Även om det lätt blir monotont med barnvagnen eftersom det blir samma vändor hela tiden.
Jag hade tur och kunde fota en svag halo på en promenad!
Januari blev däremot rätt trist. Jag tog inte en enda bild. Vi har varit sjuka ofta sedan hösten och nätterna blev jobbiga men massa amningar och annat. Det fanns inte ens en tanke på att ta fram kameran. Jag upplevde en jobbig tid som mamma redan i November och nu var det dags igen för mycket frustration. Samtidigt fanns det så mycket att bli glad över i livet. I December åkte min mamma, Mattis och jag till Stockholm över en helg, vi firade jul med Mattis för första gången, han tog sina första steg med sina små händer i mina, vi åkte pulka och så vidare…
Mattis blev alltmer en liten pojke istället av en gullig liten bebis – en nyfiken, allvarlig liten människa. Snart kan vi göra gemensamma utflykter till skogen igen och utforska naturen ute i trädgården och den närmsta omgivningen. Jag vågade inte riktigt att gå med honom i bärselen så länge det fanns så mycket snö och is i skogarna. Men som alla sa till mig när jag kände mig rastlös emellanåt – allt har sin tid och snart blir det lättare.
I februari fick jag tillbaka lite frihet eftersom Mattis inte ammade längre och dessutom älskar han att vara med sin pappa. Jag tog tillfället i akt och testade något nytt under en liten snöskovandring på Gesundaberget – tyvärr var det uselt fotoväder – och sedan drog jag till Siljansfors för att snövandra lite i skogen där. Tyvärr hade jag inte med mig snöskor där så jag fick ändra mina planer och följa skoterspåret istället av vandringsleden, där fanns helt enkelt för mycket snö. Men det var ingen fara, jag fick en fin liten runda genom skogen och till och med lite äventyrskänsla.
När jag gick där i snön såg jag nämligen spår som jag inte hade sett förut.
När vaknar björnarna ur ide? Spåren såg i mina ögon stora nog ut för att vara en liten björn, men de var rätt täta. En järv kanske? Jag hoppades det, men vågade inte chansa, så resten av vägen sjöng jag högt för att skrämma iväg eventuella nyvakna och hungriga björnar. När jag i efterhand frågade min naturgrupp på Facebook fick jag svar att det var en järv. Coolt! Jag såg ju en järv förra året på Björnparken, men då var det i en hage såklart. Det här var däremot spår av en vild och fri järv.
Som avlsut på min utflykt åkte jag till Lerön mellan Gesunda och Sollerön, fikade i solen och kröp sedan runt under bryggan för att fota luftbubblor i isen. Roligare än det låter, det tyckte i alla fall jag!
Mars blev slutspurten av min föräldraledighet. Jag försökte att uppleva roliga saker tillsammans med Mattis, träffa vänner och hann även ut med kameran en gång när det snöade fint.
Det var sista gången jag kunde njuta av snön, sedan kom Vasaloppet och efter det vill jag titta framåt åt våren. I år fyllde Mattis år just på Vasaloppssöndagen. Ett år gammal blev han redan, vår store pojk! Helt otroligt hur fort tiden har gått!
Han blev firad flera gånger, först hemma på söndagen av oss i familjen och hans mormor. Sedan nästa dag hemma hos farmor och farfar och efter det flög vi till Tyskland där morfar och bonusmormor samt bonuskusiner väntade på honom. Framför allt hans bonuskusiner blev så glada av att träffa honom och var så gulliga mot honom. Men vi kunde tyvärr bara njuta av semestern en kort stund, innan vi alla – igen – blev sjuka. Det tog tid att bli frisk igen, så resten av månaden var ingen höjdare.
Men till slut blev det ändå riktigt bra. Jag hade fått en helt underbar present av Jonas – en massage, en hotellövernattning utan bebis och tid för att vara ute i skogen (han bokade även solskenet). Det var en dröm och det är svårt att säga vad som var bäst.
Utsikten från mitt fina hotellrum var en bra start. Det fanns inte så mycket snö kvar och på morgonen efter massagen kunde jag ge mig iväg utvilad och med solsken. Jag bestämde mig för en minivandring uppför Digerberget i Tällberg, en liten kulle med utsikt över Siljan. Jag gick över sten, rötter och då och då snö för att ta mig upp till toppen, lyssnade till fåglarna och njöt av lugnet. Att känna skogsmarken under mina fötter igen efter den långa vintern var helt underbart!
Så allt i allt var det en bra vinter ändå! Nu börjar en ny tid i livet igen, jag tar tåget till jobbet på morgonen och stannar på vägen till stationen för att fota soluppgången. Och Jonas är hemmapappa och tar hand om Mattis. Jag längtar efter min busunge på dagarna och drömmer mig samtidigt ut till skogen. Jag hoppas att jag hinner med några roliga nya äventyr i naturen, med och utan Mattis. Som en belöning efter en mammaledighet som var både härlig och krävande har jag bokat en fotokurs som jag redan nu ser väldigt mycket fram emot. Förhoppningsvis lär jag mig massa nytt så att jag kan fota mina små äventyr ännu bättre framöver.
Men det får räcka för idag. Respekt alla ni som har läst ända hit! Jag önskar er en underbar vår! Snart kommer det att finnas mer att läsa här igen.