Valborgsnatten

I natten till första maj tänds stora brasor i hela Sverige. Sedan jag bor i Sverige hade jag kunnat bevittna detta spektakel hela sju gånger. Men en sak verkar vara lika säkert som att brasorna tänds – det är alltid dåligt väder just den dagen. Rund 0 °C, regn eller snö eller både och och som grädden på moset en iskall vind. Och jag måste erkänna att det gjorde att jag aldrig har tittat förbi valborgsbrasan även om jag var fast besluten att göra så ända tills det var dags att lämna det varma huset. De mesta majbrasorna har vi istället tänt hemma i kaminen.

Men i år – äntligen! – var det vackert väder. Sol, runt 10 °C  och ingen vidare vind. Grabbarna hade sett för många majbrasor i sitt liv, de ville inte följa med, så jag åkte ut till Sollerön för att hänga med mamma till valborgsfirandet i Utanmyra. Det måste ändå vara en av de bästa ställen här in närheten för att njuta av valborgsbrasan.

Där tänds elden nämligen direkt vid stranden med en härlig utsikt över sjön i bakgrunden. Mamma kunde redan i flera dagar innan se på hur att grannarna körde ner till sjön med släpvagnar fulla av grenar, kvistar osv. Brasan som tänds vid valborg är inte bara en anledning för att träffa grannarna (och grilla korv tillsammans) utan också att bli av med alla trärester som kommer fram under vårens trädgårdsstädning.

Prick kl 20 tändes brasan i Utanmyra och vid andra ställen runt sjön som vi kunde se från stranden.

En av mammas grannarna, en före detta teaterskådespelerska och regissör, höll ett litet tal för att kicka i gång valborg. Efteråt sa hon till oss att man har tänt brasor till valborg i så lång tid att egentligen ingen kommer ihåg varför man gör det. Ändå tänds brasorna varje år.

Besserwisser som jag är hade jag såklart kollat upp lite information om valborg i förhand (lång leve Wikipedia) och så visste åtminstone jag att Valborg var en kvinna som helgonförklarades av den katolska kyrkan den 1 maj och henne till ära lästa man valborgsmässan. Brasorna är egentligen ännu äldre och katolska kyrkan försökte att omvandla den hedniska traditionen till en kyrklig tradition. Det finns traditionen från keltiska Beltainebrasor och brasorna som skydd för onda andar och häxor i bakgrunden men även symboliken i att starta i gång våren. Vintern och allt gammalt brändes för att göra plats för något nytt. Och just den betydelsen verkar ha överlevt ända fram till idag (precis som namnet) även om det gamla som bränns idag mest består av trädgårdsavfall. Det är nog inte många kvar idag som vet vem Valborg var.

Men varför ska man älta urgamla traditioner när man kan värma sig vid en enorm brasa, njuta av grillade korvar och trevligt samtal med grannarna eller – som barnen – kasta stenar och kvistar i vattnet. Livsglädje i sin enklaste form.

Vi vuxna stod tillsammans och njöt av solnedgången och brasans värme, medans barnen levde ut sina pyromanska urinstinkter genom att kasta saker i elden.

Naturen ville inte hamna på andra plats och serverade oss en vacker kvällshimmel med en solnedgång som fick sjön att glöda länge efter att solen hade gått ner.

Den kyliga nattluften började drog in och vi rörde oss närmare elden där vi vände om oss ibland för att strategiskt värma hela kroppen. Det finns inget bättre än eldens värme på en kylen vårkväll!

När elden nästan hade brunnit ut, lämnade vi sjön bakom oss och promenerade långsamt tillbaka mot huset.

Och även om klockan nästan var 22 så var det fortfarande inte mörkt än. Nu börjar den ljusa årstiden på riktigt, när ljuset finns dygnet runt och kvällsstämningen får något alldeles extra. Mammas granne sa att det var en blå afton – en kväll där ljuset får allting att skimra blått.

Och så var det verkligen! Som redan under mitt senaste besök på Sollerön kunde jag inte annat än att parkera bilen vid bron för att suga i mig alla blåtoner som kvällen förde med sig. Den lätta vinden hade somnat in och skymningen lekte kurragömma med molnen.

En värdig avslut på en vacker kväll! Nu säger vi Hejdå till våren och njuter av värme och ljus.