Halva april har snart gått och veckan började med snöfall. Det snöade i timmar och efter ett par timmar började det snön lägga sig. Det är i och för sig inte ovanligt för april – här säger man att det snöar tre gånger efter att vinterns snö har tinat bort, sedan kommer våren. Det är bara det att vinterns snö är kvar… inte konstigt när man tänker på hur mycket snö vi fick i vinter – men nu är verkligen ingen sugen på mer snö och kyla längre, inte ens inbitna vinterentusiaster som jag.
Dagen efter kom dock solen fram. Och eftersom jag inte hade lämnat huset i tre dagar på grund av dåligt väger (och dåliga ursäkter), stoppade jag Mattis i barnvagnen, tog med kameran (och solbrillor) och gick ut mot sjön.
Överallt droppade gårdagens snö glittrande från trädens kvistar och glänste i solens varma strålar.
Även om det fortfarande ligger en hel del snö på marken och det högst sannolikt blir det ena och andra bakslag så är våren på gång, långsamt med säkert. Och våren kommer som vanligt att vinna över vinterns kyla, precis som varje år. Det går åt rätt håll, berättar vi för varandra här hemma nästan varje dag. Och på varma soliga dagar som den här veckan är det enkelt att tro på det. Vårstämning strömmar genom kroppen när jag skjuter fram barnvagnen längs vägen och sträcker ansiktet leende mot solen. Jag öppnar till och med jackan (halsduken åkte av redan efter 50 m). Den ljumma värmen av vårvintersolen är bra för både kropp och själ.
Naturen vaknar upp efter att ha varit i ide och med den vaknar även min längtan efter äventyr. Nu kliar det i fingrar och tår. Jag vill till skogen igen! Vill gå på skogsstigar och hoppa över rötter och andra hinder. Vill njuta av skogens syn med träd, mossa och lingonbuskar. Vill suga in mig doften av solen på sandiga skogsvägar och se sjön glittra genom träden.
Än ligger sjön gömd under is och snö, men snart speglar den sig i himlen igen. När snön försvinner blir det en jättestor strand här. Momo älskar att springa längs den och även jag älskar att gå strandpromenader här på våren innan vattnet stiger igen.
Jag går med barnvagnen över och runt snöresterna och tittar framåt mot våren och sommarn. Nu när jag inte jobbar, vill jag utnyttja tiden optimalt och vara ute i naturen så ofta det går, upptäcka nya vandringsstigar och möta gamla favoriter. Hemma ligger en bärsjal och jag ska få en bärsele av en väninna, så att Mattis och jag är bra utrustade för kommande äventyr. Nu gäller det bara att vänta lite – vilket känns tufft i år.
Men det syns mer och mer vårtecken. Min plan är det att använda bärsjalen varje dag för att träna ryggen och rätt knytteknik. Mattis hinner vänja sig att bli buren. Och så snart stigarna tinar upp, är vi redo. Vi kommer säkert utforska de nära stigarna först – Brunnsmyren, Vinäsgraven och Törnqviststigen – tre enkla vandringar i den direkta närheten. Utöver det finns det massor med vandringsstigar och orter jag vill besöka i år. Som tur är kommer det en del besökare i år, det är alltid extra motivation att utforska nya och gamla favoritställen. I år står – igen – Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, på min önskelista. Men jag vill även gå Banannarundan här i Mora och minst en vandring med fin utsikt från ett bergtopp – kanske Ärtknubben?
Hur som helst, jag känner att jag behöver mycket närkontakt med naturen i år. Och den vill jag gärna dela med Mattis. Han kommer att växa upp i en tid, där naturupplevelser kanske inte är lika självklara längre som i min barndom.Och även om jag kanske inte gillade alla utflykter till naturen som barn, så är jag ändå glad att jag fick uppleva dem, de har nog bidragit till min kärlek till naturen idag. Och denna kärlek vill jag att Mattis också ska få uppleva. Teknik, elektronik, bilar osv kommer han uppleva ändå, jag vill istället bekanta honom med tystheten, de långsamt växande träden, de små världar som går att upptäcka i mossan och den ändlösa himlen över trädtopparna. Jag tror att han kommer att profitera av sådana upplevelser i en allt snabbare värld – precis som vi alla.